Ahh, fredagsmorgon med ett lätt distanspass i soluppgången. Fina grejor. Svårigheten med att springa på morgonen ligger numera för mig bara i att hinna. Allt går så förtvivlat långsamt innan man väl kommer iväg. På nåt undermedvetet sätt försöker jag nog att förhala själva ögonblicket då man går utanför dörren och sätter igång. Det kan vara allt från att omsorgsfullt få till den perfekta skoknytningen till att massera hälsenorna med tigerbalsam. Problemet är att om jag kommer ut efter kl 0600 så hinner jag inte med att springa vad jag förutsatt mig (vilket normalt är ungefär 13-15km på drygt en timme). Detta är jag väl medveten om och brukar tänka på det på kvällen innan, då jag ställer klockan lite tidigare för att ha gott om tid. Det spelar emellertid ingen roll - jag kommer ändå aldrig iväg tidigare än 05:55. Har kommit in i en sån där period när inte distanspassen känns vidare lätta. Igen. Den lätta löpningen flyter liksom inte. Hade samma känsla för några veckor sen och jag vet att det brukar släppa. Ändå är det i någon mening störande. Förklaringen ligger naturligtvis i slitage. Kanske inverkar det att jag gjorde söndagens långpass (27km) på asfalt i ganska raskt tempo och att jag kommit ur min veckorutin. Sen körde vi ju stenhårda tvåtusingar i tisdags, vilket iofs kroppen brukar tåla. Hur som helst, vilodag imorgon och kort tävling (4km) på söndag kommer tveklöst att ge mig tillräcklig tid för återhämtning. Mer långsiktig träning nästa vecka - skönt att då inte ha någon omedelbart förestående tävling.

Förresten, är det bara jag som tycker att Coltings mattips i RW är utomordentligt tramsiga och pretentiösa? Menar han allvar med att man ska laga sånt? En tisdagskväll i mars? Nej tacka vet jag prinskorvar och makaroner. Och havregrynsgröt – som ju Colting, i konspirationsteoretisk anda, också dömt ut på sin blogg.