Styrkepass på lunchen. Stressigt, med det brukar funka bra. Jag och en kompis kör ett program med en bodypump-stång som är riktigt jobbigt för överkroppen (rygg, bröst, axlar och armar). Det går i korthet ut på att man turas om att göra sina repetitioner i ganska hög fart, med förhållandevis låg belastning. Extremt bra för uthålligheten och ska enligt min polare härstamma från brottningsträning. När vi kört igenom hälften av programmet kändes det konstigt - jag hade liksom ingen lust att trycka på och ge järnet. I sådana här fall tvingar jag mig normalt sätt alltid att fortsätta, men med julhelgens facit i hand (jag lyckades pga ökning av träningsdos dra på mig förkylning, hälseneproblem och öroninflammation strax innan jul) tänkte jag idag en extra gång. Nej min själ, jag struntar i det. Sagt och gjort. Kompisen fick slutföra passet själv, och jag anslöt mig till den stora skara gym-besökare som mest står och speglar sig och tänker sig starka. Det visade sig vara ett bra beslut, eftersom jag under eftermiddagen kände typiska början-på-sjukdom-symtom. Följaktligen beslutade jag mig för att ställa in kvällens distanspass också. Ni som springer mycket vet hur oerhört svårt det är att ta ett sånt beslut, trots att man känner sig vissen. Även om man vet hur urbota löjligt resonemanget är så ekar det i huvudet: "börjar man ge efter när det tar emot lite, sitter man snart i soffan varje kväll". Sen börjar tankarna komma: "vad har jag gjort för fel i träningen för att det skulle gå så här?" , "ligger jag på en för hög träningsdos?" och "borde jag köra större andel lätt distans". Fan vet, men jag är nästan övertygad om att jag tränar på rätt nivå nu. Jag ska därför lägga mig tidigt och utföra passet tidigt imorgon i stället, god damn it.