Snö är kul. Man kan göra änglar i snön. Eller snögubbar. När det snöar så blir det så ljust och fint. Det annars så mörka och dystra vinterlandskapet lyses upp av denna vita välsignelse. Det är så himla roligt när man kan ta fram pulkan och skidorna. Dikt och förbannad lögn. De senaste åren har jag börjat hata snö. Av hela mitt hjärta. Det är egentligen den enda väderlek som gör att man måste ställa in ett planerat pass. Det blir tungsprunget och halt.  Man kan glömma att springa fort. Snöflingor och vind slår en i ansiktet. Hälsenorna blir kalla av slask som stänker upp. Jag hade egentligen tänkt att springa 1000-metersintervaller på min nya bana idag. Det kunde jag fetglömma. Fick bli ett vanligt distanspass i stället. 14,5km i 4:30-tempo med snön piskande i ansiktet. Ähhh, jag ska sluta gnälla. Tror inte att Karl XII och hans karoliner gnällde över lite snö när de marscherade genom Östeuropa (fast Lewenhaupt och Renschiöld exercerade nog inte sina regementen med intervallpass...). Kan inte sluta att tänka på dessa gamla krigshistorier. Herman Lindqvist har satt griller i huvudet på mig. Fast på ett bra sätt. Oerhört fascinerande krigsskildringar...