När man springer på gränsen till vad man orkar så tänker hjärnan konstiga, meningslösa tankar. Man börjar, frustande och på gränsen till andnöd, associera till en massa konstiga saker. Igår sprang jag för första gången tusingar på min nyuppmätta lilla bana. Allt var frid och fröjd så när som på att det snöade och var riktigt jävla halt på sina ställen. Eftersom att jag bara mätt upp 1km, så får jag springa fram och tillbaka på den. En minuts vila mellan upprepningarna. Snön gör att man ser sina egna spår. Ju längre passet lider kan jag inte låta bli att tänka på att steglängden minskar. Stegen ser ut att vara ungefär 1 meter långa. Det blir ungefär 1000 steg på 1000 meter (mmm, jag har läst matematik vid LTH...). Tusen fotavtryck. Tusenfotingar. Roligt. Jag har humor som en gammal gubbe, och tvingar dig att ta del av den här i min blogg. Varsågod.

Att säga att jag är temposäker vore att fara med osanning. Jag tänkte köra 8*1000m och ligga kring 3:45min/tusing. Resultatet blev som följer: 3:40, 3:39, 3:46, 3:41, 3:44, 3:45, 3:50  och 3:48. Det är tydligt att jag min vana trogen startade lite för fort. För att citera Leslie Nielsen: "Min hjärna skriver ut checkar som min kropp inte kan lösa in". Åtminstone inte i slutet av passet, då till på köpet magen började krångla. Nåja, det var ju ändå halt och snöade och jag hade precis ätit och jag hade mina snigelskor (långsamma) och bla bla bla. Som tur är är bortförklaringar en stark sida...

Imorgon blir det ett distanspass på morgonen, på lördag fyrahundringar med klubben i Malmö och på söndag blir det långpass. Roligt roligt, känns som att formen pekar uppåt. Nya rapporter kommer. Håll ut.